Jeg var nylig på besøk på et vitensenter utenfor Stockholm. I øverste etasje var temaet “mennesket”. Ikke bare var det en utstilling med en ryggmarg og en hjerne på glass, tenner og en modell av hvordan lungene fungerte. Hele mennesket var viet oppmerksomhet.
I taket hang det to tekster som jeg synes var fine. Det ene var et sitat (står ikke hvor det er hentet fra) av dramatikeren, regissøren og professoren Suzanne Osten. Det lyder slik:
Jag har kommit fram till att livet handlar om
at få vara sig själv,
i kollektivet.Att vara sig själv är att vara individ och växa och breda ut
sina vingar och att säga nej när man känner nej. Och att säga
ja när man vill det och på så sätt få gruppen att växa och gå
åt ett visst håll, där vi spränger gränser och utväcklar vår
mänsklighet.Att få vära mig själv är att få ta min plats utan att
tystas, utan att
förminska mig, utan att önska att jag hade ett annat kön.Kollektivet jag väljer ska vara ett där olika individer behövs
och vi har valt att svaghet inte föraktas.
Fint, ikke sant?
